Fotboll är svett. Fotboll är glädje. Fotboll är sorg. Jag älskar fotboll.

 

Min mamma brukar berätta att jag under en av mina första knattelagsmatcher glömde bort att vi bytt sida i halvtid. Vid avspark tog jag helt enkelt bollen och satte av i full karriär mot mål. Alla skrek och försökte stoppa mig.

 

Jag hörde ingenting. Det var jag, bollen och gräset.

 

När jag väl lyfte blicken inne straffområdet för att ladda ett skott kände jag igen min kompis Martin som var vår målis. Förvånad stampade jag på bollen, vände på klacken, satte fart åt andra hållet och dundrade rakt in i den köttmur av lagkamrater och motståndare som jagat efter mig.

 

Till slut vann vi matchen med 2-1. Jag gjorde inget mål.

 

Så brukar det vara. Att jag inte gör mål alltså. Jag har aldrig varit bäst. Men heller aldrig sämst. En löpstark ytterback med bra inlägg. Min största styrka är nog att jag slår bra hörnor.

 

Efter studenten slutade jag med fotboll. Jobb på krogen, resor och annat skoj lockade mer. Under studietiden i Lund blev det Korpen på grus. Men sedan flytten till Stockholm för snart 5 år sedan har jag tagit upp fotbollen på lite mer seriös nivå igen. Eller seriös och seriös. Vi pratar division 7. Men det är sjukt kul. Tror faktiskt att min teknik blivit bättre efter det att jag fyllde 30. Måste vara alla teoretiska studier på Råsunda och framför teven som äntligen betalat sig.Numera köttar jag på inne på det centrala mittfältet och fotboll har nog aldrig varit roligare. 

 

Vad som dock kommit att bli än mer viktigt med åren är grejerna. Rätt shorts, tröja, strumpor och skor. Det är nästan halva grejen. Jag kan inte spela helt avslappnat om jag vet att jag "dubbelbrandar" tröja och skor. Allt måste vara från samma märke. Randiga tröjor är alltid snyggast. Och mörka färger inger respekt. Tyvärr spelar mitt lag i en enfärgad babyblå variant men det går ju att ändra på.