Slipsen Lyman: Nr 9/100

Publicerad 2010-10-07 17:30:30 i Slipsen Lyman,

Det finns 100 st exemplar av slipsen Lyman där ute i världen. Varje slips är märkt med sitt eget unika nummer och med slipsen följer en e-postadress dit ägaren kan skicka sin egen story och bild. Utöver det unika slipsnumret blir man helt anonym och inlägget publiceras här på Industribolaget.


Nr 9/100

Det var inte varje dag som han blivit ombedd att skriva en kortare historia. Hoppas det inte beror på bristande förmåga, tänkte han. Han satt på sitt favoritcafé på Södermalm i Stockholm. Han hade på sig en långärmad svart tröja, sin sjal, sina favoritjeans och hans, för en student, alldeles för dyra skor. Utanför cafét cyklade den yngsta Hipster han sett förbi. Grabben cyklar fixie och kan inte vara mer än tolv bast, tänkte han. Måste vara många som frågar chans på honom. Tänk om man varit så smart när man var mindre, det borde jag skriva något om, tänkte han.

 

Hans liv var inte speciellt exklusivt för tillfället. Ett par överextravaganta kvällar i början på månaden verkade som finansiella fartbulor i oktober. Finansiella bekymmer var han dock ganska van vid efter dryga 4 år som student i en stad som blivit dyrare så långt han kunde minnas. Varken Lidl eller Deichmann kunde påverka den utvecklingen. Ljuspunkter i hans liv just nu var, förutom det varma kaffet, att han umgicks med trevliga personer, var i väldigt bra form och att hans favorittid på året närmade sig. Han närmade sig examen, det var något han verkligen såg fram emot och som gjorde honom glad. När han tänkte tillbaka på skoltiden kändes den inte alls så lång som den verkade när han började studera. Det fanns en del saker han ångrade, att han inte varit mer involverad i kårer och elevföreningar var ett par av de sakerna. Det var något han ofta berättade för sin lillebror. Han var smart nog att ta till vara på de råden.

 

 

Han tänkte på saker som intresserade honom, musiken, träningen, populärkulturen och kläderna. Hur hans klädstil utvecklats och även om han inte såg ut som männen på Satorialist så var han nöjd med blandningen av college och uppklätt. En av hans favorittröjor var en urtvättad Stanfordtröja han fått av några bekanta från USA. Han kom på sig själv med att fundera hur den skulle gå med ett par Converse, slitna jeans, en vit skjorta och slips nummer 9. Han var tvungen att pröva nästa gång han skulle på AW med gänget från branschen han en dag hoppades skulle bli hans. Lite skämdes han över hur viktigt det kändes med utseende, kläderna och var han befann sig. Så var han inte när han var mindre. Så var han inte ens för 4 år sedan. Är det verkligen nödvändigt, tänkte han. Är det nödvändigt med all yta? Får den stå i vägen för livskvalitet eller har den blivit livskvalitet?

 

Samtidigt som Bon Ivers melankoliska stämma strömmade ut i hans hörlurar, molnen sprang över den blåa himlen och folk började komma hem från jobben i det närmande mörkret utanför tänkte han; Jag får fråga grabbarna vad de tycker om det. Hoppas de gillar kläderna jag har på mig.

 

Slipsen Lyman: Nr 5/100

Publicerad 2010-09-30 08:51:31 i Slipsen Lyman,

Det finns 100 st exemplar av slipsen Lyman där ute i världen. Varje slips är märkt med sitt eget unika nummer och med slipsen följer en e-postadress dit ägaren kan skicka sin egen story och bild. Utöver det unika slipsnumret blir man helt anonym och inlägget publiceras här på Industribolaget.


Nr 5/100

 

Det regnar ute. Igen. Jag försöker komma ihåg när jag kände solen mot mitt ansikte senast. Inser att det var förra helgen. Åtta dagar sedan. Vilket skitland vi lever i.

 

Regnet smattrar mot rutan. Påminner mig om cinco de mayo och de små smällarna som barnen slängde på gatorna när jag var i Baja California för fyra år sedan. Förvånar mig att det verkligen var så länge sedan. Om jag blundar kan jag fortfarande känna Mexicos lukter, smaken av chili och lime i luften. Ljudet av kött som steks på grillar, den gul och rödaktiga tonen som färgar alla intryck. Den knallblå himlen och solen som obarmhärtigt slår ner mot en. Svetten som rinner ner längs min rygg när jag smeker bort kondensen från Coronan som jag precis beställt in.

 

Vi måste åka bort någonstans igen tänker jag. Bort från regnet och den grå verkligheten här.

 

Jag står endast några centimeter från fönstret och märker att min andedräkt ångar ett nästan perfekt hjärtformat märke på glaset framför mig. Hoppas det är ett tecken. Jag hör hur min kollega vankar nervöst bakom mig och jag tittar ner på min kostym för att se att allt fortfarande ser bra ut. Tog den gråa idag. Den sitter perfekt. Benen precis lagom långa. Kavajen som sitter åt längs axlarna och smiter åt min kropp men är inte för snäv. Jag drar åt slipsen för fjärde gången. Hinner jag gå in på toaletten och dubbelkolla att den sitter bra? Jag känner mig orolig. Idag för första gången på flera år valde jag en four in one knut. Slipsen var för grov för min vanliga halv-windsor. Såg ju snyggt ut hemma men sitter den fortfarande åt? Precis innan jag hinner vända mig om för att kontrollera de logistiska förutsättningarna i jakten på spegel hör jag den stora ekdörren öppnas. Den knarrar inte utan snarare är det ljudet av luften som flyr fram från den tunga dörren jag hör.

 

Efter en runda av handskakningar kliver vi in. Rummet är till skillnad från många av de övriga kontoren på våningen stort. Riktigt stort. Fönster som vetter mot både vattnet och operan. Två röda persiska mattor på trägolvet. I taket ser jag att det fortfarande finns kvar fresker från när huset byggdes. Ett stort skrivbord står diagonalt över ena hörnet, föredömligt rent förutom ett häfte papper som ligger uppslaget bredvid datorn. Vi tar plats i den ena soffan mittemot skrivbordet.

 

Jag försöker släta ut pappret som skrynklats av min svettiga hand och harklar mig. Det är dags. Jag känner de andras ögon på mig. Avvaktande. Inväntande. Jag borde ha kollat slipsen tänker jag igen och säger "Tack för att ni bjöd in oss till departementet idag. Precis som ministern påpekade innan så är detta en mycket viktig fråga..."

 

Dagen har börjat.

 

 

Om

Min profilbild

industribolaget@gmail.com

Jag heter Samuel Garlöv. På kvällar och helger leker jag med den här högst personliga bloggen. Industribolaget är en blogg om tacos, jeans, boköl och drinkvagnar. Den är min hobby. Om du har några frågor eller funderingar så är du varmt välkommen att mejla industribolaget@gmail.com

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela