Jag har sprungit tre Stockholm Marathon i mitt liv. De första två gick uselt. Jag tog mig nätt och jämnt runt på värdelösa tider. Förra året gjorde jag ett ok lopp. Men det saknas 12 minuter för den, för mig personligen, magiska fyra timmars gränsen. Jag ska under! Inför mina tre senaste lopp har jag kört för mig själv. I spåret har  jag inbillat mig att ensam är stark. Tillsammans med P3 Dokumentär har jag väl spurtat förbi en och annan pensionär men helt utan resultat. Träningen har varit för dåligt helt enkelt. Men det blir ändring på det nu. Jag har insett att jag behöver stöd och motivation. Därför tvingar jag mig numera upp på söndagmornar för gatt å ner till Stockholm Stadion och gedigen löpträning. Tillsammans med ca 1000 andra par löpartights ser jag fram emot en lång vinter med intervaller, backträning, långpass, skavsår, svedda lår, svett, trötthet och energidryck. Jag ska erkänna att träningen i sig inte är så kul. Det är inte som att lira fotboll och plocka hem lite motion på köpet. Nej det bästa med löpningen är njutningen av att avsluta den. Att gå i mål. Och kanske framförallt smaken av en krämig proteinshake med vaniljsmak. Kanske den bästa anledningen att träna över huvudtaget.