Det finns 100 st exemplar av slipsen Lyman där ute i världen. Varje slips är märkt med sitt eget unika nummer och med slipsen följer en e-postadress dit ägaren kan skicka sin egen story och bild. Utöver det unika slipsnumret blir man helt anonym och inlägget publiceras här på Industribolaget.

Nr 5/100

 

Det regnar ute. Igen. Jag försöker komma ihåg när jag kände solen mot mitt ansikte senast. Inser att det var förra helgen. Åtta dagar sedan. Vilket skitland vi lever i.

 

Regnet smattrar mot rutan. Påminner mig om cinco de mayo och de små smällarna som barnen slängde på gatorna när jag var i Baja California för fyra år sedan. Förvånar mig att det verkligen var så länge sedan. Om jag blundar kan jag fortfarande känna Mexicos lukter, smaken av chili och lime i luften. Ljudet av kött som steks på grillar, den gul och rödaktiga tonen som färgar alla intryck. Den knallblå himlen och solen som obarmhärtigt slår ner mot en. Svetten som rinner ner längs min rygg när jag smeker bort kondensen från Coronan som jag precis beställt in.

 

Vi måste åka bort någonstans igen tänker jag. Bort från regnet och den grå verkligheten här.

 

Jag står endast några centimeter från fönstret och märker att min andedräkt ångar ett nästan perfekt hjärtformat märke på glaset framför mig. Hoppas det är ett tecken. Jag hör hur min kollega vankar nervöst bakom mig och jag tittar ner på min kostym för att se att allt fortfarande ser bra ut. Tog den gråa idag. Den sitter perfekt. Benen precis lagom långa. Kavajen som sitter åt längs axlarna och smiter åt min kropp men är inte för snäv. Jag drar åt slipsen för fjärde gången. Hinner jag gå in på toaletten och dubbelkolla att den sitter bra? Jag känner mig orolig. Idag för första gången på flera år valde jag en four in one knut. Slipsen var för grov för min vanliga halv-windsor. Såg ju snyggt ut hemma men sitter den fortfarande åt? Precis innan jag hinner vända mig om för att kontrollera de logistiska förutsättningarna i jakten på spegel hör jag den stora ekdörren öppnas. Den knarrar inte utan snarare är det ljudet av luften som flyr fram från den tunga dörren jag hör.

 

Efter en runda av handskakningar kliver vi in. Rummet är till skillnad från många av de övriga kontoren på våningen stort. Riktigt stort. Fönster som vetter mot både vattnet och operan. Två röda persiska mattor på trägolvet. I taket ser jag att det fortfarande finns kvar fresker från när huset byggdes. Ett stort skrivbord står diagonalt över ena hörnet, föredömligt rent förutom ett häfte papper som ligger uppslaget bredvid datorn. Vi tar plats i den ena soffan mittemot skrivbordet.

 

Jag försöker släta ut pappret som skrynklats av min svettiga hand och harklar mig. Det är dags. Jag känner de andras ögon på mig. Avvaktande. Inväntande. Jag borde ha kollat slipsen tänker jag igen och säger "Tack för att ni bjöd in oss till departementet idag. Precis som ministern påpekade innan så är detta en mycket viktig fråga..."

 

Dagen har börjat.