Det finns 100 st exemplar av slipsen Lyman där ute i världen. Varje slips är märkt med sitt eget unika nummer och med slipsen följer en e-postadress dit ägaren kan skicka sin egen story och bild. Utöver det unika slipsnumret blir man helt anonym och inlägget publiceras här på Industribolaget.

Nr 9/100

Det var inte varje dag som han blivit ombedd att skriva en kortare historia. Hoppas det inte beror på bristande förmåga, tänkte han. Han satt på sitt favoritcafé på Södermalm i Stockholm. Han hade på sig en långärmad svart tröja, sin sjal, sina favoritjeans och hans, för en student, alldeles för dyra skor. Utanför cafét cyklade den yngsta Hipster han sett förbi. Grabben cyklar fixie och kan inte vara mer än tolv bast, tänkte han. Måste vara många som frågar chans på honom. Tänk om man varit så smart när man var mindre, det borde jag skriva något om, tänkte han.

 

Hans liv var inte speciellt exklusivt för tillfället. Ett par överextravaganta kvällar i början på månaden verkade som finansiella fartbulor i oktober. Finansiella bekymmer var han dock ganska van vid efter dryga 4 år som student i en stad som blivit dyrare så långt han kunde minnas. Varken Lidl eller Deichmann kunde påverka den utvecklingen. Ljuspunkter i hans liv just nu var, förutom det varma kaffet, att han umgicks med trevliga personer, var i väldigt bra form och att hans favorittid på året närmade sig. Han närmade sig examen, det var något han verkligen såg fram emot och som gjorde honom glad. När han tänkte tillbaka på skoltiden kändes den inte alls så lång som den verkade när han började studera. Det fanns en del saker han ångrade, att han inte varit mer involverad i kårer och elevföreningar var ett par av de sakerna. Det var något han ofta berättade för sin lillebror. Han var smart nog att ta till vara på de råden.

 

 

Han tänkte på saker som intresserade honom, musiken, träningen, populärkulturen och kläderna. Hur hans klädstil utvecklats och även om han inte såg ut som männen på Satorialist så var han nöjd med blandningen av college och uppklätt. En av hans favorittröjor var en urtvättad Stanfordtröja han fått av några bekanta från USA. Han kom på sig själv med att fundera hur den skulle gå med ett par Converse, slitna jeans, en vit skjorta och slips nummer 9. Han var tvungen att pröva nästa gång han skulle på AW med gänget från branschen han en dag hoppades skulle bli hans. Lite skämdes han över hur viktigt det kändes med utseende, kläderna och var han befann sig. Så var han inte när han var mindre. Så var han inte ens för 4 år sedan. Är det verkligen nödvändigt, tänkte han. Är det nödvändigt med all yta? Får den stå i vägen för livskvalitet eller har den blivit livskvalitet?

 

Samtidigt som Bon Ivers melankoliska stämma strömmade ut i hans hörlurar, molnen sprang över den blåa himlen och folk började komma hem från jobben i det närmande mörkret utanför tänkte han; Jag får fråga grabbarna vad de tycker om det. Hoppas de gillar kläderna jag har på mig.