Har ni varit med om känslan av att falla fritt. Känslan som infaller precis i ögonblicket innan man håller på att somna. Hela kroppen rycker till. I ett ögonblick låser sig kroppens alla muskler i helspänn. Håren i nacken reser sig och det rinner en isande kall känsla ner längs hela ryggraden. Det är hjärnan som säger ifrån då den tror att kroppen håller på att dö. Du är klarvaken men ändå inte. En obestämbar plats mellan dröm och verklighet.
Det var ungefär så det kändes för snart fyra dagar sen. Det var då Cat Power gjorde slut.

För mig började slutet nog för en vecka och fyra dagar sedan. Jag trodde att allt var som det skulle. Hon var ute på turné. Jag var hemma och jobbade. Det hade vi varit med om tidigare. Det var inget nytt. Vi brukade ringa till varandra på kvällarna innan vi gick och la oss för att säga god natt och prata om dagen som gått. Jag brukade alltid ringa innan konserten för att önska henne lycka till och se till att det fanns en bukett blommor eller hennes favoritgodis som väntade i hennes loge efter spelningen. Då brukade hon alltid ringa och berätta hur det gått och tacka för de fina blommorna. Ibland ringde hon för att hon behövde avreagera sig då de inte blivit som hon ville eller att allt bara var skti. Oavsett så fanns jag där. Vi fanns där. Det år ju så det ska vara i  ett förhållande.

Men den där dagen när det tog slut så hade vi inte hörts av på flera dar.
Jag hade försökt. Ringt och skickat sms utan svar.
Hur känns det? Det kommer gå jättebra! Vad har du gjort idag? Idag drack jag kaffe på vårt fik, kommer du ihåg det där lilla fiket på hörnet i stadsdelen som alla gillar? Har det hänt något? Är allt ok?
Men inga svar.

Sist vi skildes åt så hade det varit lite kallt. Det märkte jag också. Alla har vi bra och dåliga dagar. Sånt händer ju alltid. Men nu kändes det inte bra någonstans. I hjärnan snurrade det som vi alltid tänker men aldrig vill säga. Undrar vad som har hänt? Var det något som jag sagt eller inte gjort? Varför svarar hon inte? Är hon med någon annan långt där borta?

Kommer det aldrig mer vara vi två i lägenheten igen. Hon sitter där på golvet i min vita skjorta, en penna bakom örat och alla låttexter i en enda röra. Kommer hon aldrig mer möta mig på väg hem från jobbet med två stora pappmuggar kaffe och storslagna planer för kvällen?
Det verkar inte som det. Fyra dagar hade gått utan att vi pratat med varandra. Inte på telefon inte ens ett sms.

-Hej! Jag har jättemycket att göra! Men snart är jag hemma! Puss och kram!
Det hinner man. Men ingenting. Helt tomt.

Fyra långa dagar har gått och nu står jag där utanför hennes dörr. Hon skulle egentligen kommit hem till mig. Men när hon aldrig dök upp på eftermiddagen ringde jag igen. Hon svarade, men det var något med tonen i hennes röst. Hon sa att hon var trött. Jag frågade varför hon inte hört av sig. Hon sa att hon inte orkade ta det över telefon. Jag kunde komma hem till henne. Vi behövde prata sa hon.


Rock: Vintage
T-shirt: Our Legacy
Byxa: Our Legacy
Väska:Aristolasia
Skor: H by Hudson


Där är jag nu. Utanför igen. Med mössan och väskan i handen. Oroligt drar jag fingrarna genom håret och ringer på. Jag pillar nervöst på mellersta knappen på rocken. Den sitter löst. Snart kommer den ramla av.
Det känns som en evighet innan dörren öppnas.

Hon står där. Hon ser trött ut. Svart mascara har runnit längs kinden. Hon har på sig en alldeles för stor T-shirt och mina fula raggsockor som jag lämnat där. Vi står i dörröppningen och tittar på varandra länge. Jag får inte fram ett ord. Vad säger man nu. Till slut säger hon

-    You should come in.

Vi pratar. Eller, det är hon som pratar egentligen. Jag själv faller genom mörker. En isande känsla som vandrar längs ryggraden. Klarvaken men ändå inte. Just nu känner jag allt. Varje andetag, varje rörelse. Det är isande kallt och varmt på samma gång. Allting rusar förbi. Världen utanför. Livet. En dag till. Bara en sista natt. Verkligheten. Drömmen. Cat Power.

Det är slut nu.