Sedan några år tillbaka har jag blivit en sån där som jagar Eurobonuspoäng. Sakta men säkert har de trillat in och jag vårdar dem likt Joakim von Anka i hög på kontot. Tanken är att en stor del ska finansiera en längre resa nästa år. Jag är dock inte i närheten av galningen Ben Schlappig. Den här killen har, efter ett uppbrott, flugit non-stop i ett år och det utan att betala. Killen har dock flugit själv på detta sätt sedan han var 16 år. Han driver bloggen One Mile At A Time och haft egen konsultverksamhet för att lära intresserade att flyga gratis. Allt går på poäng eller andra genialiska, på gränsen till oetiska, knep mot de amerikanska flygbolagen.

 

Det är imponerande samtidigt som det tar bort mycket av det romantiska som jag gillar med att flyga. Uppladdningen inför en längre resa man sparat till och sett fram emot. Myllret i teminalen. Inköpen av böcker och tidningar till resan. Nyfikenheten när man bläddrar igenom flygbolagets egna tidning för att se vilka filmer som finns i underhållningsystemet. Känslan att komma ur ankomsthallen och andas in ett nytt land. Taxiresan in när en ny skyline tornar upp sig vid horisonten. Schlappig lämnar inte ens flygplatsen. Han bara reser vidare. Och även om jag älskar att vara på flygplatser så är det framförallt i kombinationen med att jag då vet att jag kommer kliva ut någonannanstans. I något nytt. 

 

Det långa reportaget om Ben i Rolling Stone rörde i alla fall upp flyg och ressuget ordentligt. Extra kul att det till hösten kommer ett gäng plagg som tagit fasta på funktion och resa. Monocle har länge tagit fram plagg för långa flygresor. Skrev här tidigare om Brothers nya smarta stil. Och nu kommer GANT Rugger med kavajen Ticket To Ride som har en specialsydd ficka för ditt boardingkort. Den får ligga till grund till en hederlig broken preppy-bild där gubbig kavaj möter välanvända blåjeans och sneakers.