Kapitel 2. Klockan är tio. Vet du var du är Leumas Pax?
Kapitel 2 - Klockan är tio. Vet du var du är Leumas Pax?
På något sätt hade han lyckats somna på mage med ansiktet på själva telefonen och det var just telefonens vibrator som väckte Leumas Pax med ett ryck. Av någon underlig anledning hade han ställt in alarmet på klockan tio. Varför gjorde jag det sa han högt för sig själv och hörde hur raspig hans röst lät. Munnen smakade Maker’s Mark och Big Mac. Fy fan.
I en långsam rörelse reste han sig upp och satte sig på sängkanten. Han stirrade ner på sina nakna fötter och trummade lite med tårna mot fiskbensparketten. Det kändes som någon satt ett skruvstäd kring tinningarna och magen kändes dov och sur. Tydliga livstecken om inte annat. Han gjorde ett försök att resa sig upp men det snurrade genast till så han satte sig ner igen. Han vilade armbågarna mot låren. Tre djupa andetag. Vad har hänt? Jag är i alla fall hemma tänkte han. Hemma och ensam.
Sakta började Leumas Pax pussla ihop gårdagskvällen. Två dagar efter det att han med dunder och brak , men på eget initiativ, sett till att han fått sparken från sitt jobb som informatör på Lärarnas Riksförbund. Knappt nio månader efter det att han flyttat hem från USA med stora planer om framtiden. Den storstilade hemkomsten hade inte riktigt blivit som han tänkt sig.
Nu var det dock inte så konstigt att han mådde som han mådde. Han hade druckit oavbrutet i nästan 48 h. En regelrätt bender av rang om han fick säga det själv. Eller som Per Elofsson en brukade säga, bara att gå hem, bryta ihop och komma igen. Leumas svepte med blicken över den lilla men smakfullt inredda tvårummaren. En enda röra. Oreda var det värsta han visste, men just nu fick det va. Han gick ut i köket slängde i en näve Resorb i ett stort vattenglas. Medan han väntade på att tabletterna höll på att lösas upp tittade han ut över Stockholm genom sitt köksfönster. Undrar om framtiden fanns där ute. Hans framtid. Leumas kände illamåendet komma krypande, blundade och svepte vattenglaset i en rörelse. En del av Resorbtabletterna hade inte lösts upp ännu så han tuggade i sig skiten väg tillbaka till sägen. Han la sig på rugg, blundade och tänkte på tillbaka på tiden med henne. Förra hösten i hennes föräldrars trähus med den stora verandan utanför Boston.
Rock: Steven Alan
Cardigan: Our Legacy
Skjorta: Our Legacy
Jeans: Weekday
Mössa: Beams
Skor: Red Wing
På något sätt hade han lyckats somna på mage med ansiktet på själva telefonen och det var just telefonens vibrator som väckte Leumas Pax med ett ryck. Av någon underlig anledning hade han ställt in alarmet på klockan tio. Varför gjorde jag det sa han högt för sig själv och hörde hur raspig hans röst lät. Munnen smakade Maker’s Mark och Big Mac. Fy fan.
I en långsam rörelse reste han sig upp och satte sig på sängkanten. Han stirrade ner på sina nakna fötter och trummade lite med tårna mot fiskbensparketten. Det kändes som någon satt ett skruvstäd kring tinningarna och magen kändes dov och sur. Tydliga livstecken om inte annat. Han gjorde ett försök att resa sig upp men det snurrade genast till så han satte sig ner igen. Han vilade armbågarna mot låren. Tre djupa andetag. Vad har hänt? Jag är i alla fall hemma tänkte han. Hemma och ensam.
Sakta började Leumas Pax pussla ihop gårdagskvällen. Två dagar efter det att han med dunder och brak , men på eget initiativ, sett till att han fått sparken från sitt jobb som informatör på Lärarnas Riksförbund. Knappt nio månader efter det att han flyttat hem från USA med stora planer om framtiden. Den storstilade hemkomsten hade inte riktigt blivit som han tänkt sig.
Nu var det dock inte så konstigt att han mådde som han mådde. Han hade druckit oavbrutet i nästan 48 h. En regelrätt bender av rang om han fick säga det själv. Eller som Per Elofsson en brukade säga, bara att gå hem, bryta ihop och komma igen. Leumas svepte med blicken över den lilla men smakfullt inredda tvårummaren. En enda röra. Oreda var det värsta han visste, men just nu fick det va. Han gick ut i köket slängde i en näve Resorb i ett stort vattenglas. Medan han väntade på att tabletterna höll på att lösas upp tittade han ut över Stockholm genom sitt köksfönster. Undrar om framtiden fanns där ute. Hans framtid. Leumas kände illamåendet komma krypande, blundade och svepte vattenglaset i en rörelse. En del av Resorbtabletterna hade inte lösts upp ännu så han tuggade i sig skiten väg tillbaka till sägen. Han la sig på rugg, blundade och tänkte på tillbaka på tiden med henne. Förra hösten i hennes föräldrars trähus med den stora verandan utanför Boston.
Rock: Steven Alan
Cardigan: Our Legacy
Skjorta: Our Legacy
Jeans: Weekday
Mössa: Beams
Skor: Red Wing
