Jag är pappaledig. Det är en annorlunda, helt ny men fantastiskt känsla. Just nu hittar jag och min dotter rutiner tillsammans. Grötfrukost, morgonpromenad, lek på golvet, käka på böcker, göra fruktsmoothie, kasta pasta på golvet, gunga, gå på lunchpromenad, titta på hundar, sova i vagnen, leka mer på golvet, kladda med mellis, käka middag osv. Mycket nytt som sagt. Inom loppet av några minuter, som kan betyda heaven or hell, ska jag duscha, klä mig själv och min dotter samt blixtbyta en blöja innan vi ger oss ut. Att klä henne är kul. Svinkul faktiskt. En massa minikläder i glada färger och mönster. Att klä sig själv är dock en större utmaning än tiden före bebis.

Kläderna jag tar på mig i dag måste uppfylla nya krav. De måste vara tysta. Prassliga byxor, ja som de George Costanza hade, swooshy pants ni vet, är rena döden då de kan leda till ofrivillig väckning under sovstund. Kläderna måste även vara rörliga. Passformen får inte vara för tajt då du måste kunna sitta på golv, stå på huk vid vagn och säng längre än vad vissa kustjägare klarar av ute i fält, du måste också snabbt kunna parera öväntade rörelser på hög höjd, läs soffor och bord, samt, kast och fall. Så rörlighet i passformen. Glöm aldrig det. Det tredje kravet de måste uppfylla är hur färgen klarar av alla typer av fläckar. Du kommer utsättas för spyattacker, köttfärsåskaos och allmänt gott dregel. Ljusa plagg går därmed helt bort. Jag trivs bra i svart och mörkblått då de maskerar färgfläckar bäst.