Vinnare i födelsedagstävlingen
Har alltid älskat att åka tåg. Känslan av att förflytta sig utan någon personlig ansträngning är oövervinnerlig. Extra bra är det att åka på våren, naturen som vaknar till liv efter vintern vecklar ut sig utanför fönstret, träd och åkrar börjar lova sommar. Tröttnar du på utsikten? Perfekt, bara att läsa dendär boken du precis köpt på centralen som verkade sådär lagom spännande för några timmars förströelse.
Tre timmar senare, naturen byts mot förort, förort byts mot innerstad. Framme! Ny stad, nytt hotell, ny bar att börja kvällen på. Trots att endast två dagar kommer spenderas i Köpenhamn känner jag ingen stress. Detta ska återspeglas i vad jag bär, enkla jeans och en t-shirt under skjortan, det kan ju bli sommarvarmt såhär i mitten av maj och det vill man ju utnyttja till max där man sitter med ölen på kaféet och fortsätter läsandet av den nyinköpta boken.
"Att man alltid ska vara sen”. Imorse, när han jazzade omkring i pyjamasbyxor med en två-gånger-påfylld-men-ändå-halvuppdrucken kaffekopp, hade han ju all tid i världen. I lägenheter har man alltid tid. Nu springer han genom terminalen.
(Helvete.)
När hon ser honom kommande gubb-jäktandes kan hon inte riktigt hålla sig för skratt. De vita tennisskorna som studsar trumstocksfrenetiskt mot rullbandsgummit, väskan som flåsande kämpar för att hinna med, boken i jackfickan som ser ut att smida planer på att slå sig fri och möta andra äventyr (vilka äventyr som nu kan tänkas vänta på ett flygplatsgolv). Han är en regelrätt Costanza-figur, tänker hon.
(Men han är åtminstone min.)
När han äntligen når fram till henne tillåter han sig själv sitt första leende sedan han klev in i taxin imorse. Nu ska de äntligen ge sig av.
Hon rufsar till hans hopplöst okammade hår. Nu ska de äntligen ge sig av.