Jag har skrivit om min kärlek till flygplatser tidigare. Speciella platser med människor som ska bort eller hem. Min strategi är att aldrig stressa. Jag är hellre för tidigt på plats så att jag i lugn och ro kan gå igenom mina egna ritualer. Först ska jag handla tidningar, sen ska jag titta om jag behöver köpa någon extra bok och sist ta en kaffe alternativt drink lite beroende på tiden på dygnet.

 

Den finaste flygplats jag varit på är Changi Airport i Singapore. Men mitt bästa flygplatsminne har jag från O'Hare i Chicago. Det var under tiden då jag pluggade i Santa Barbara. Mitt flyg gick från Los Angeles via Chicago med slutdestination Miami där jag skulle fira jul tillsammans med en släkting. Flyget var inte försenat och jag hade 2,5 h på mig i Chicago. Gott om tid att utforska flygplatsen och göra det jag älskar mest. Sitta i flygplatsbaren. Ensam tillsammans med alla andra. På väg. En Jack Daniel's med is. Serveras med servett och en liten röd pinne att peta med. Uppkavlade skjortärmar och lätt skäggstubb. Bakom mig hade jag en riktigt bra första utlandstermin och nu skulle jag spendera julhelgen i Miami. På den stora tavlan radades världen upp i form av slutdestinationer. Just då kände jag mig som en kung. Världen var liksom min.

 

Själva flygningarna i sig är däremot inte alltid lika kul. Beror oftast på hur man sitter. Jag försöker alltid få säte vid gången så jag kan vinkla ut benen. Under själva flygningen försöker jag först läsa och sedan, om det finns, botanisera ordentligt i videobiblioteket. Min absolut bästa flygning hade jag i våras. På väg hem från en konferens i Austin uppgraderade min snälla chef mig med sina poäng så jag fick sitta i business class. Vilken dröm. Sen den dagen har jag börjat samla poäng. Tyvärr har jag en lång väg kvar innan jag har tillräckligt med poäng. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Tills dess har jag alltid flygplatsbaren. Det är också en lyx. I alla fall för mig.